Samhällskontraktet – det osynliga löftet mellan oss

Vi pratar ofta om skatter.

Om vården.

Om skolan.

Om äldreomsorgen.

Om kriminaliteten.

Om bidrag.

Men ganska sällan pratar vi om det som håller ihop allt.

Samhällskontraktet.

Det finns inget papper vi skriver under. Ingen lag som beskriver det i detalj. Ändå lever vi med det varje dag.

Det märks när vi lämnar våra barn i skolan och litar på att de blir väl omhändertagna.

När vi ringer 112 och utgår från att hjälpen kommer.

När vi kör över Ölandsbron utan att fundera på vem som byggde den eller vem som underhåller den.

När vi betalar skatt därför att vi tror att den används till något som är större än oss själva.

Samhällskontraktet bygger på en enkel men kraftfull tanke:

Jag bidrar till det gemensamma – och jag kan lita på att det gemensamma finns där när människor behöver det.

Men kontraktet går längre än så.

Jag betalar inte skatt bara för att jag själv en dag kan behöva sjukvård eller äldreomsorg.

Jag bidrar också därför att jag vet att ett barn som får en bra start i skolan stärker vårt gemensamma samhälle.

Att en ung människa som får stöd innan hon eller han dras in i kriminalitet gör oss alla tryggare.

Att en äldre människa som möts med värdighet också ger trygghet åt sina barn och barnbarn.

Att en företagare som vågar anställa skapar möjligheter för fler än sig själv.

Det är då samhällskontraktet blir något större än ett ekonomiskt system.

Det blir ett uttryck för tillit.

Men ett kontrakt fungerar bara om båda parter tar ansvar.

Vi människor behöver bidra efter förmåga, följa lagar och visa omtanke om varandra.

Samtidigt måste det gemensamma vara värt att lita på.

Kommunen ska ge god service.

Skolan ska ge barn kunskap och framtidstro.

Polisen ska skapa trygghet.

Vården ska finnas där när vi behöver den.

Äldreomsorgen ska präglas av värdighet.

När människor upplever att samhället fungerar stärks viljan att själva bidra.

När människor upplever att det gemensamma inte håller vad det lovar riskerar tilliten att minska.

Det är därför samhällskontraktet inte kan tas för givet.

Det behöver vårdas – varje dag.

Från Sverige till Mörbylånga

Det här börjar inte i riksdagen.

Det börjar här.

I hur vi möter varandra.

I hur kommunen bemöter invånare och företag.

I hur vi tar hand om våra äldre.

I hur vi ser våra barn och unga.

I hur vi engagerar oss i föreningslivet.

I hur vi deltar i demokratin.

Varje gång vi håller ett löfte, lyssnar på en annan människa eller tar ansvar för något som är större än oss själva stärker vi samhällskontraktet.

Och kanske är det just där framtidens viktigaste samhällsbygge börjar.

Inte i fler ord.

Utan i fler handlingar som gör att människor åter känner:

"Det här samhället är också mitt. Och jag vill vara med och bära det."

När kände du senast att samhällskontraktet fungerade riktigt bra – eller att det inte gjorde det? Vad tror du är viktigast för att stärka tilliten mellan människor och samhället?

Perspektiv på vår tid är en serie idésamtal om demokrati, samhällskontrakt och hur vi tillsammans bygger ett samhälle som håller ihop.