Är DU kristen?

Fick frågan häromdagen av en vän. Hon hade inte uppfattat mig som kristen. För mig är det viktigt att jag är genuin i det jag gör. -Blev du det i och med att du träffade din man? Ja, var det så det blev? Eller?

Jag är uppvuxen i en frikyrklig miljö. Min mor var troende och vissa somrar känns det så här i efterhand att jag besökte varenda tältmöte. Söndagskola och EFS:s flickgrupp. Men så hände något - det kom en något brokig tonårsperiod...och där kom sedan SSU in.

Det jag kan känna att det kristna budskapet och SSU har gemensamt är tron på människan, medmänskligheten, människokärleken, ett ickefördömande, alla människors lika värde och solidariteten människor emellan.

Vi pratade vidare min vän och jag. Kom fram till att båda har lite svårt för det "högkyrkliga". Jag kan tycka att för en inte så van kyrkobesökare, så kan ritualerna eller rutinerna vara lite svårtillgängliga. I söndags var jag kyrkvärd för tredje gången sedan kyrkovalet i höstas. Det kyrkan kan ge mig är frid och ro - ett mindfullness utan hokuspokus. Är sedan musiken bra och förstärker temat, som det var i söndags, så är det verkligen en plats för frid, ro och eftertanke. Det andra som jag tycker kyrkan ger mig är värme och gemenskap på ett medmänskligt plan.

För en vecka sedan blev jag också inbjuden till tältmöte. Barndomsminne. Det är allt annat än strama ritualer eller rutiner. Det är sång, musik, gemenskap, vägledning, försoning och glädje. Tack för inbjudan. Det var betydelsefullt för mig.

Två saker för mig är i detta sammanhang viktiga. Det ena är medmänskligheten. Jag är älskar människor. Alla är unika. Alla har något att bidraga med. Det andra är nuet. Det är här och nu du lever ditt liv. Ingen annanstans. Carpe Diem.

Eva-Lena....

....med risk för att vara tråkig....